En rubrik med snärt i

... kom jag uppenbarligen inte på, men det bör man inte haka upp sig på.

Det var länge sen jag skrev någonting här, om man inte räknar det förra inlägget som jag skrev för två minuter sen. Ett helt år har gått på Hälsoterapeututbildningen i Sunne (eller nio och en halv månad om man vill vara petig) och jag har lärt mig sjukt mycket.

Jag utvecklas, jag omvärderar, jag kan!

Det finns så många kloka ord som jag inte har tagit del av tidigare och jag VILL verkligen lära mig. Jag har inte velat lära mig ordentligt sen början på gymnasiet, men nu är lusten här. Tråkigt bara att det är så lätt att förstöra för sig själv. Även om jag vill lära mig så finns det ett visst motstånd någonstans inom mig som jag försöker bryta ner, men det är inte alltid så lätt.

Måste det alltid vara lätt?

Nope! Det måste det verkligen inte! Och när jag ändå är inne på måsten så fick Raymond Ahlgren mig att verkligen tänka till när han sa att vi inte måste någonting alls. Först kände jag mig lite provocerad, men när jag tänkte efter så är det ju dagens, eller kanske gårdagens, sanning. Vi måste inte ens andas! Det kan vara bra om vi vill överleva, men vi måste inte...

Nu under sommaren ska jag försöka komma ikapp, eller kanske lära mig från början, det här med meditation och mental träning. Jag försöker ligga på spikmattan varje dag, men även där finns det ett motstånd som får mig att glömma bort det. Glömskan är en nemesis som en dag SKA besegras! Med den attityden och rätt verktyg (som ligger någonstans i botten på verktygslådan) så blir det en sanning.

Dagarna kommer och går, men träningen består

En sanning som jag verkligen vill bevara resten av mitt liv. Jag har ingen tillgång till gym, inga gruppträningspass och inga joggingskor, så vad ska jag göra. Jag hittade programmet www.hundredpushups.com som jag just nu följer. Tredje/femte veckan börjar imorgon och det är sjukt tungt. Jag lyckades leta fram en boll så att jag kan köra magträning och jag plockade hit två femkiloshantlar. Det är viktigt för mig att musklerna inte får slumra in utan ständigt påminns om att de/jag lever. Raska promenader blir det också, men konditionen får sig nog en liten törn. Inget att bli ledsen för. Det är bara att bita ihop och komma igen.

Jag har aldrig varit en joggande människa och jag är det inte nu heller, men jag har kommit på tanken att införskaffa mig ett par löparskor så att jag kan springa med Marika. Tänkte att hon kan få lära mig det där med jogging. Ska det investeras så ska det investeras väl så om jag har vägarna förbi Göteborg så blir det Löplabbet.

När fingrarna väl börjar skriva är det tydligen svårt att få stopp på dem, men jag ska försöka skriva mer... tror jag. Så nu får det vara nog!